Jag fyllde arton häromdagen. I tisdags tror jag att det var. Egentligen har jag inget mer att säga än så, för det är totalt ointressant att fylla år nuförtiden. Ett år närmare graven, ett år som jag kunde ha gjort något vettigt av, ett år ner i rännstenen.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min rädsla för att bli gammal, men det fyller ingen funktion. Lättare är det då istället att direkt berätta för er att jag är rädd för att bli äldre. Det känns så slutgiltigt varje gång någon sjunger den där enbarmliga låten för en. Flera dagar efter går jag runt och oroar mig för vad jag ska göra, hur jag ska utnyttja min tid och hur jag ska planera mitt liv bättre. Men det blir aldrig bättre. Jag blir bara latare, mer dekadent och allmänt äldre. Och det, som sagt, skrämmer skiten ur mig.

Ha det bra, tills vidare,
Christoffer Levin